Det är märkligt hur vissa minnen från den tidiga barndomen stannar kvar, tydliga och klara precis som att de nyligen inträffat. Att de fortfarande mer än femtio år senare finns kvar i mitt huvud, när det mesta i övrigt för länge sedan bleknat bort, fragmenterats och blivit suddiga oformliga stillbilder.
 Mitt starkaste minne från mina första år utspelade sig på en charmig liten badplats i utkanten av den lilla köpingen Ånge. En ort som kretsade kring järnvägen vilken hade en av sina knutpunkter där. Ett på den tiden levande samhälle med alla faciliteter och framtidstro.
 Det var där jag en gång kom till världen i slutet av femtiotalet. Medelpad, södra Norrland. Att födas som transperson på den tiden och i den miljön måste nog ses som omöjligt. Jag kan förstå att mitt liv blev som det blev under barndomen.
 Jag kan bara gissa min ålder vid det här tillfället, två till tre år kanske. Fortfarande är minnet så starkt, i alla fall just den här delen.  På den tiden var det självklart att vi barn badade nakna, så även jag naturligtvis. Om det var första gången eller inte har jag ingen aning om. De som skulle kunna svara på mina frågor finns inte längre kvar.
 Fortfarande minns jag platsen, den lilla sandstranden i ena hörnet. Själva badplatsen var egentligen en liten inbuktning från älven Ljungan, och järnvägen utgjorde en avgränsning mellan dessa. 
 Där upplevde jag för första gången att jag inte var som de andra. Jag insåg där och då att jag inte såg ut som de andra flickorna. Och det var mitt underliv som var i fokus. Jag var annorlunda! Det fanns även pojkar där bland oss, men det var inte de jag identifierade mig med. De enda jag såg var de andra flickorna och jag förstod inte varför jag inte såg ut som dem.
 Jag minns så tydligt att jag försökte trycka in min utstickande lilla kroppsdel för att efterlikna de andra. Att jag förtvivlat bad min mamma om hjälp.
 Där slutar minnet, det är helt tomt därefter. Hur mina föräldrar hanterade det vet jag inte. Men det är uppenbart att de inte bekräftade eller förstod min känsla. Att jag fostrades till att leva som en pojke, med den kropp som jag föddes med.